niklashabits.blogg.se

"Giraffspråket" och "Vargspråket" är metaforer som används inom nonviolent communication (NVC) eller icke-våldskommunikation, ett koncept utvecklat av Marshall Rosenberg. De beskriver två olika sätt att kommunicera och förhålla sig till andra i konfliktsituationer eller samtal.

Giraffspråket

Giraffen har en stor hals och ett stort hjärta, vilket symboliserar perspektiv och empati. Giraffspråket används för att kommunicera på ett icke-våldsamt, respektfullt och empatiskt sätt. Det handlar om att:

1. Observera utan att döma.
2. Känna igen och uttrycka känslor – hur man känner i en viss situation.
3. Identifiera behov – vad behöver man eller den andra parten i situationen?
4. Göra en tydlig förfrågan – vad man vill att den andra personen gör för att möta ens behov.

Det bygger på ärlighet, empati och att försöka förstå den andra personens känslor och behov.

Vargspråket

Vargen symboliserar ett mer aggressivt, dömande och kritiserande sätt att kommunicera. Vargspråket innebär:

1. Att döma och kritisera andra.
2. Använda ord som får den andra personen att känna sig attackerad eller försvarsinriktad.
3. Att uttrycka krav snarare än önskningar, vilket kan leda till att andra blir defensiva eller undviker att lyssna.

Vargspråket kan skapa konflikter och avstånd i kommunikationen, eftersom det fokuserar på att vinna eller ha rätt snarare än att förstå eller samarbeta.

Syfte med dessa metaforer

Syftet med dessa språk är att göra människor medvetna om hur deras sätt att kommunicera påverkar relationer och förståelse mellan människor. Genom att använda giraffspråket kan man skapa en mer medkännande och harmonisk dialog.

Albert Bandura var en kanadensisk-amerikansk psykolog, mest känd för sina banbrytande teorier om social inlärning och självförmåga (self-efficacy). Han anses vara en av de mest inflytelserika psykologerna under 1900-talet. Här är några av hans viktigaste bidrag:

1. Social inlärningsteori:

Bandura föreslog att människor lär sig beteenden genom observation, imitation och modellering. Detta är kärnan i social inlärningsteori, som betonar hur både miljö och kognitiva faktorer påverkar beteende. Han menade att människor kan lära sig utan att behöva genomgå direkt förstärkning (belöning eller straff) genom att istället observera andras beteende.

• Bobo-dockexperimentet: Bandura är kanske mest känd för sitt experiment från 1961, där barn såg en vuxen person vara aggressiv mot en uppblåsbar Bobo-docka. Barnen som såg det aggressiva beteendet var mer benägna att själva imitera det, vilket visade hur observationsinlärning kan leda till att man tar efter nya beteenden.

2. Självförmåga (self-efficacy):

Bandura introducerade begreppet självförmåga, vilket syftar på individens tro på sin egen förmåga att lyckas i specifika situationer eller att genomföra en uppgift. Han hävdade att personer med hög självförmåga är mer benägna att ta sig an utmaningar, fortsätta arbeta trots motgångar och uppnå sina mål.

• Självförmåga är en central faktor för att förstå hur människor motiveras, presterar och hanterar sina känslor. Det har stor betydelse inom områden som utbildning, hälsa och arbetspsykologi.

3. Reciprok determinism:

Banduras teori om reciprok determinism säger att beteende påverkas av samspelet mellan individens tankar, känslor och handlingar, deras miljö och deras tidigare erfarenheter. Denna dynamiska process innebär att miljön inte bara påverkar beteendet, utan att människors handlingar och tankar också påverkar miljön.

4. Social kognitiv teori:

Social kognitiv teori, som är en utveckling av social inlärningsteori, betonar ytterligare kognitiva processers roll i lärandet. Bandura kombinerade idéer om observationsinlärning med förståelsen att individer aktivt tolkar, analyserar och fattar beslut baserat på vad de observerar.

Betydelse:

Banduras arbete har haft ett stort inflytande på psykologi, särskilt inom utbildning, beteendeterapi och kognitiv beteendeterapi. Hans fokus på observationens och kognitionens kraft har bidragit till moderna synsätt på hur människor lär sig nya beteenden och hanterar utmaningar.

1. Platons grottliknelse

• Beskrivning: I denna allegori beskriver Platon en grupp människor som är fastkedjade i en grotta och endast kan se skuggor av objekt på en vägg framför sig. Dessa skuggor är det enda de känner till och tror därför att de representerar verkligheten. En av fångarna frigörs och ser den verkliga världen utanför grottan, vilket symboliserar uppvaknandet till sanning och kunskap.
• Speglingsaspekt: Människor lever i en värld av illusioner och förvrängningar (skuggor), och verkligheten (sanningen) är något som bara kan uppfattas genom att lämna illusionerna bakom sig.

2. Jungiansk skugga

• Beskrivning: Carl Jung introducerade begreppet "skuggan" som en del av det omedvetna psyket där individer förpassar de sidor av sig själva som de anser vara oacceptabla eller negativa. Skuggan innehåller de egenskaper som en person förnekar men ändå är en del av dem.
• Speglingsaspekt: Skuggan är en spegling av det vi inte vill se i oss själva, och genom att integrera eller erkänna denna del av vårt psyke kan vi bli mer hela som individer.

3. Freudiansk spegelmodell (Narcissism och spegling)

• Beskrivning: Sigmund Freud diskuterade narcissism, där en individ ser sig själv speglad i andra för att bekräfta sin egen självbild och upplevelse av världen. Denna modell beskriver hur vi kan projicera våra egna önskningar, rädslor och föreställningar på andra människor, vilket påverkar våra relationer.
• Speglingsaspekt: Genom att spegla oss i andra människor och hur vi upplever att vi blir sedda, bygger vi en del av vår självuppfattning, vilket kan vara antingen förvrängd eller realistisk.

4. Litterära spegelmotiv (Dopplergängare eller dubbelgångare)

• Beskrivning: I litteraturen används ofta dubbelgångare som en form av spegling där en karaktär möter en version av sig själv – ibland i form av en fysisk dubbelgångare, ibland en inre motsats eller aspekt av deras psyke. Detta kan representera interna konflikter, det undermedvetna eller en alternativ verklighet.
• Speglingsaspekt: Dubbelgångaren speglar ofta de undertryckta eller oönskade delarna av huvudpersonen och konfronterar dem med deras sanna natur.

5. Lacans spegelstadium

• Beskrivning: Jacques Lacan, en fransk psykoanalytiker, beskriver "spegelstadiet" som en fas i spädbarnets utveckling när barnet först ser sin egen spegelbild och börjar förstå sig själv som en separat individ. Detta skapar en grundläggande splittring mellan hur vi uppfattar oss själva och hur vi faktiskt är.
• Speglingsaspekt: Spegelbilden är en symbol för hur vi bygger vår självuppfattning baserat på det vi ser (eller tror oss se) i andra eller i världen, vilket ofta leder till en ofullständig eller förvrängd bild av oss själva.

6. Baudrillards simulacra och simulering

• Beskrivning: Jean Baudrillard diskuterar hur i ett postmodernt samhälle har tecken och symboler ersatt verkligheten till den grad att de börjar betraktas som verkligare än verkligheten själv. Detta kallar han "simulacra", där representationen av saker blir viktigare än sakerna själva.
• Speglingsaspekt: Här speglar medier och kultur inte längre verkligheten utan skapar en hyperrealitet där det inte längre finns någon skillnad mellan det verkliga och det simulerade.

7. Nietzsches spegel av moralen

• Beskrivning: Friedrich Nietzsche beskrev hur moraliska värderingar och normer som samhället sätter upp ofta speglar inte objektiv sanning eller rättvisa, utan snarare samhällets eller härskarnas behov och maktstrukturer. Moralen är, enligt Nietzsche, ett resultat av historiska, sociala och psykologiska förhållanden snarare än universella sanningar.
• Speglingsaspekt: Moralen speglar samhällets maktdynamik snarare än objektiva värden, vilket betyder att det vi ofta betraktar som "sanning" eller "rätt" bara är en reflektion av tidens rådande maktförhållanden.

Dessa spegelmodeller visar på olika sätt hur vi konfronterar, förvränger eller försöker förstå verkligheten och oss själva. De utforskar relationen mellan yta och djup, sanning och illusion, och hjälper oss att förstå hur vi speglar både vår omgivning och vårt inre.

Karpman’s dramatriangel är en psykologisk modell som beskriver destruktiva sociala interaktioner och roller som människor kan ta i konflikter eller i dysfunktionella relationer. Den utvecklades av Stephen Karpman på 1960-talet inom ramen för transaktionsanalys och används för att förstå dynamiken i konflikter och emotionellt laddade situationer.

Karpman’s Dramatriangel: De Tre Roller

1. Offret

   • Känsla och roll: Personen i offerrollen känner sig hjälplös, svag eller orättvist behandlad. De ser sig själva som maktlösa och kan söka sympati eller hjälp från andra, ofta utan att ta ansvar för sin egen situation.
   • Mål: Att undvika ansvar och känna att någon annan ska rädda dem.

2. Förföljaren (Eller angriparen)

   • Känsla och roll: Den som intar denna roll kritiserar, anklagar eller attackerar andra. Förföljaren kan framstå som dominant, auktoritär eller till och med elak, och ser ofta på "offret" som någon som behöver rättas till.
   • Mål: Att känna sig överlägsen genom att kontrollera eller bestraffa andra.

3. Räddaren

   • Känsla och roll: Räddaren ser sig som den som måste ingripa och hjälpa offret, ofta på bekostnad av sina egna behov. Räddaren kan också förstärka offerrollen genom att överta ansvaret för offret.
   • Mål: Att känna sig behövd och få bekräftelse genom att "rädda" andra, vilket ger en känsla av värde.

Dynamik i dramatriangeln

Personer kan snabbt byta mellan dessa roller i en konflikt eller dysfunktionell relation. Till exempel kan en person börja som räddare, bli frustrerad och sedan inta rollen som förföljare, medan offret kan bli en förföljare när de känner att räddaren inte levererar det de förväntat sig. Triangeln är alltså en modell för att förstå hur rollerna skapar en ond cirkel där ingen av de involverade parterna egentligen får sina djupare behov mötta.

Exempel:

• En person (Offret) klagar över sin svåra situation. En vän (Räddaren) försöker hjälpa genom att ge råd och stöd, men Offret tar inte ansvar och agerar fortsatt hjälplös. När Räddaren blir frustrerad över att Offret inte förändrar sin situation, kan Räddaren börja anklaga (bli Förföljaren) Offret för att inte ta ansvar. Offret kan då känna sig ännu mer kränkt och fastnar ännu djupare i sin roll.

Hur kan man bryta dramatriangeln?

För att bryta dessa destruktiva roller behöver individer lära sig att ta ansvar för sina egna handlingar, sluta spela offer och inte försöka kontrollera andra. Det handlar om att byta till en mer hälsosam interaktionsmodell, som fokuserar på ömsesidighet, ansvar och att sätta gränser.